Mötesfrihet

Friheten att hålla fredliga möten innebär att människor har rätt att samlas på allmänna platser utan rädsla för att bli gripna eller trakasserade av polisen. Till sådana sammankomster räknas bland annat möten, strejker och demonstrationer.

Mötesfriheten tryggas av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och Europakonventionen.

Hur arbetar Amnesty för mötesfriheten?

Mötesfriheten har genom tiderna varit ett viktigt sätt att påverka och ta ställning till samhälleliga skeenden. Den är en frihet som stöder och tryggar andra mänskliga rättigheter. Att värna om mötesfriheten har varit en central del av Amnestys arbete redan i årtionden.

I grunden för Amnestys arbete för mötesfriheten ligger omfattande utredningar om människorättsläget i olika länder. Informationen används för att ge konkreta rekommendationer till regeringar och myndigheter för hur de kan lösa problem i anknytning till mötesfriheten.

I kampanjarbetet ingår bland annat regelbunden kontakt med myndigheter och politiker, informationsförmedling och människorättsfostran. Samtidigt jobbar vi aktivt för att förbättra situationen för enskilda personer som utsatts för grova människorättskränkningar.

Begränsningar av mötesfriheten

Friheten att hålla fredliga möten kan begränsas i vissa situationer. Ibland måste stater trygga andra mänskliga rättigheter, och då kan offentliga sammankomster förbjudas. Myndigheternas rätt att ingripa i mötesfriheten är ändå väldigt begränsad. Begränsningarna måste alltid vara nödvändiga undantag.

Störningar av olika slag är en naturlig del av många offentliga sammankomster, så som demonstrationer. Att myndigheterna förväntar sig oroligheter eller exempelvis störningar i trafiken är ändå inte ett tillräckligt gott skäl för att förbjuda sammankomster.

Myndigheterna kan inte heller flytta en demonstration till en plats där den förlorar sin innebörd. Demonstranterna kan alltså inte godtyckligt flyttas från stadskärnan till utkanten av staden, där de varken syns eller hörs.

Den som vill ordna en demonstration behöver inget tillstånd

Den som ordnar en fredlig demonstration behöver inget tillstånd av myndigheterna. Stater kan emellertid förutsätta att offentliga sammankomster anmäls på förhand, så att myndigheterna kan förbereda sig på exempelvis trafikarrangemang eller att trygga deltagarnas säkerhet.

Människor måste ändå ha rätt att samlas spontant. Demonstrationer kan inte förbjudas eller skingras för att de inte anmälts på förhand, inte heller kan den som låtit bli att anmäla en sammankomst dömas till böter eller fängelse.

Man kan inte heller kräva att den som ordnar en fredlig sammankomst står för extra kostnader som exempelvis försäkringar eller ordningsvakter.

Polisens agerande i samband med demonstrationer

Staterna bär ansvaret för att trygga människors rätt till fredliga sammankomster, inklusive demonstrationer. Det finns tydliga internationella anvisningar för polisens agerande i samband med demonstrationer.

Polisens uppgift är att underlätta genomförandet av fredliga demonstrationer och lindra möjliga spänningar som kan uppstå i samband med meningsyttringen. Polisen bör trygga säkerheten för både åskådarna och dem som demonstrerar.

Om vissa deltagare använder sig av våld under demonstrationen betyder det inte att hela demonstrationen är våldsam. Minoritetens våldsanvändning ger inte polisen rätt att ta till krafttag mot alla deltagare. Polisens uppgift är att försäkra att de fredliga deltagarna får fortsätta sin demonstration.